Jag säger inte att det inte finns empatiska människor som slåss för sina medmänniskor – de finns absolut och de är oundgängliga för mänskligheten – men för att skilja ”agnarna från vetet” är de tre ovan beskrivna människotyperna bra att ha i minnet när man ska utvärdera en människa.
De verkligt empatiska människorna är kanske de som den moderna psykologi beskriver som de som fullt ut har lärt sig att knyta an i mänskliga relationer och som därmed utvecklat en fullständig mentalisation. Man ser skymten av dem ibland. Jag tyckte mig se en sådan människa när jag läste Barak Obamas självbiografi ”Min far hade en dröm”. Tolka mig inte fel – Barak är inte perfekt – men han verkar ha en enastående förmåga till insikt i det mänskliga samhället. Hoppas att det räcker för hans uppdrag …

Sedan finns det en hel skala människor som till följd av historien själv kommit att fungera progressivt. Winston Churchill (den gamle imperialisten), Deng Zia Ping (kanske) och Ho Chi Minh (som först befriade och sedan förslavade sitt folk) är tre intressanta människor. Hur de var konstituerade inombords är lika intressant som skrämmande. De hade säkert alla tre både bra och dåliga sidor. Men Churchills roll för den fria, västerländska (och för all den övriga) civilisationen kan nog inte underskattas.

”… som vi vet finns det kända saker vi vet: vi vet om att vi vet det. Vi vet också att det kända okända finns, det vill säga att vi vet att det finns saker vi inte vet. Men det finns också det okända okända – det vi inte vet att vi inte vet.”

Donald Rumsfeld, 12/2 2002 på en presskonferens på USA:s försvarsdepartement