Tanken på en draghundstävling som sträcker sig över 25 eller 50 mil har väl många draghundsentusiaster lekt med någon gång. Idéursprunget kommer väl framför allt från de berättelser från Kanada och polartrakterna man läst om. Dessa områden har ju en långvarig tradition av hundkörning över långa sträckor och under mycket krävande förhållanden. Slädhundssporten som sådan är också mycket professionell till skillnad mot hundkörningen i Norden. De stora spann på lO till 20 hundar som ställer upp i t.ex. Iditaroad Trail är tränade på heltid. När man sedan hör att det åks 175 mil på drygt 16 dygn som fortast, förstår man att det inte är vilket fritidsintresse som helst. 
Inom Polarhundklubbens övre Norrlandssektion väcktes tanken på ett riktigt långlopp i Sverige på avdelningens första möte sommaren 1977. En arbetsgrupp utsågs att utarbeta ett förslag.
Efter att huvudlinjerna dragits upp började de praktiska förberedelserna på hösten. Syftet med tävlingen skulle vara att i första hand främja aveln av vinterhärdiga och uthålliga draghundar. Vi ansåg att det idag inte fanns någon tävlingsform där polarhundarnas speciella egenskaper kom till rätta. Grönlandshunden och Sibirian Huskien har ju under tusentals år använts som arbetsredskap i polartrakterna.
Jan Thelin och Sven Engholm rastar sitt spann
- Klimat och väderleksförhållandena kan vara mycket besvärliga. Dels blir detta ett viktigt tävlingsmoment: Man måste anpassa tempot och utrustningen måste vara förstklassig. Dels främjar det hundar som både kan arbeta och vila i snö.
- Vid denna tidpunkt är natt och dag lika långa. Nattkörning med pannlampa eller i månskensljus blir till ett tävlingsmoment.
- Av praktiska skäl kunde vi inte påbjuda enbart tältning. Vi hade inte funktionärer nog att kontrollera detta över så stora områden. Vid en senare tidpunkt är stugorna upptagna av turister.
- Lapplandia Sporthotell i Riksgränsen ville ställa upp med mycket fördelaktig logi åt både funktionärer och tävlande. Detta underlättade i hög grad organiserandet av tävlingen, men hotellet kan inte erbjuda extra fördelar under tur i stsäsong.
NORDIC MARATHON
- en berättelse -
Startskottet gick kl. 12.00. Hundarna rusade som om det var fråga om en 15 km tävling. Skoterspår hade vi upp längs Tarradalen och föret var fint. Milen gled undan lätt. I Sommarlappa stannade ett par spann och rastade. Redan här började man skönja rytmen i denna tävling. Det spelade inte någon större roll om någon låg en mil framför eller bakom. Inget mål och ingen tidpunkt existerade. En mil tog inte lång tid att köra in. Ordväxlingarna mellan spannen rörde sig mer och mer om huruvida man skulle köra på natten eller taktiskt vila en tid. Om de första fyra milen mest liknade en långtur med litet inslag av tävling, så revs snart våra illusioner ner när vi gick från det hårda och fina skoterspåret till lössnöns tröstlösa verklighet. Nu började tävlingen. Mörkret föll på: Pannlampa. Ingen av de övriga spannens hundar runt Tarraluopalstugorna visade oss någon uppmärksamhet nr vår släde gled in mellan kåkarna. Sista milen hade gått mycket trögt. Inget spann verkade dock ha fortsatt längre än hit. Skönt, tyckte vi.
Nu väntade Pite-palten och hamburgarmackorna Det åts och och åts: – Konstigt att Kristedahl, Juhlander eller Byström inte kom hit ikväll! – Jag kom på dem vid vattenbrunnen när de smidde planer på att åka vägen över Aktse – Då hinner de aldrig före oss till Ritsem! – Säj inte det. De planerar att utnyttja sex mil landsväg! Inte för att jag har något emot morronpigga människor, men när Risto Kamunen och Henrik Taube började slamra med kokkärl och steka blodpalt halv fyra på morgonen, då undrade man sömnigt om det inte var i hurtfriskaste laget. Det var å andra sidan den enda morgon spannen försökte komma iväg så här pass tidigt. Det visade sig snart att första spannet alltid fick tung spårning.
Andra dagen blev ett enda långt malande i 5 km/tim. Föret var tungt. Solglimtarna här och var fick en att ibland glömma tävlingen. Den blyga februarisolen, Sareks massiv på högra sidan och Padjelantas slätter på vänster. Kort rast med fikon och dricka. Tar några kort på Ristos tjusiga 7-spann, 7 hundar i lösa drag – och vilken ordning Fram med spritköket. Lagar lite påsmat. Dan kommer att bli lång – bäst att äta. Sex ekipage hade hängt ihop under dagen, men mot kvällen försvinner plötsligt Thelin/Engholm. Vi följer i deras spår, men kommer inte ikapp. Framåt 18-tiden närmar sig Kutjaurestugan men spåret leder på behörigt avstånd förbi stugan. Härifrån till nästa stuga är det 1,5 mil. Tältning är slöseri med tid och energi. De försöker tydligen slå Knock Out på oss andra, och komma ifrån ordentligt i kväll Kanske siktar de på Ritsem. Från Kutjauresjön brukar det gå skoterspår till Ritsem. De försöker alltså hinna fram och hitta detta spår innan mörkret faller på.Efter en vådlig nedfärd med släden genom björkskogen kommer vi ner på Kutjaure i totalt mörker. Sondering i terrängen med panniampa ger inget resultat – inget spår som leder vidare!
Enda spår i snön som inte blåst igen är efter rastplats gjord av ett hundspann.Vi känner oss mycket besegrade. De blöta skorna börjar i nattkylan frysa till isklossar. Tältning. Om vi somnade med dåligt humör, så vaknade vi desto gladare när samtliga spann i täten på rad kom körande förbi vårt tält, Inget ekipage hade kunnat dra ifrån kvällen innan. Thelin/Engholm hade vänt och åkt tillbaka till Kutjaurestugan. Efter ett par kilometers spårning kom spannen nu i hårt och fint spår. Etapp målet Ritsem var nära. Visst fanns chansen att spannen som kom över Aktse hade hunnit före oss, men det ansågs föga troligt. Kallduschen blev därför effektiv. – Ni är tredje spann – igår natt kom Juhlander/Carisson. De sov här och åkte vidare för två och en halv timme sedan – halv fem i morse stressade Byström/Larsson förbi här! – De hade inte ens tid att dricka blåbärssoppa! Funktionärernas blåbärssoppa var utsökt. Gissar att jag fyllde magen med 2 liter. Vi passade på att koka upp mer dricka, torka kläder och vattna hundar. STF ställde upp med turiststationens lokaler. Intresset i vattenrallarbyn för tävlingen var stort och en del avbröt sitt arbete för att få se hundspannen.
Härifrån gick färden vidare längs Sitasjaurevägen i 2,5 mil. Kontrasten mot föret dagen innan kändes verkligen. Men ack, så det skrek om medarna och skar i skidorna ! Man åker inte ostraffat på sandad väg. Här försvann väl de sista resterna valla i våtbelagen. Det kändes också lite konstigt att mitt ute på fjället bli omkörd av traktorer och lastbilar. Trots att förarna stödde oss med hurtiga rop.
Hundarna hade hittills gjort en beundransvärd insats. Från tidiga morgon till sena kväll hade de legat i selarna och så de hade dragit trots det dåliga föret. Mitt förtroende för draghundar som bruksredskap steg betydligt. 500 gram torrfoder, 3 dl fett var dagsransonen. Lite vatten morgon och kväll. Första dan fem mil. Andra dan fem mil lössnö (12 timmars körning). På Sitasjaurevägen syntes det dock att de inte var lika pigga som första dan. Åkning efter väg är tråkigt och ointressant för hundarna och de vill gärna hitta på något annat.
Vi siktade på att nå Haukijaurestugan denna dag. Det skulle göra 7 mil. Klättningen upp från Sitasjaure bjöd på ett fantastiskt panorama. Solen hade alldeles gått ner bak Sarekmassiven. Bakom oss bredde sig nu ett helt blått fjäll-landskap ut sig i alla riktningar. Vi glömde för en stund tröttheten och njöt av utsikten. Det är en alldeles speciell känsla att färdas med hundspann över långa sträckor. Vanliga sätt att mäta och planera dagsetapper ställs på huvud. Maten och ätandet känns på sätt och vis som tankning. Nattsömnen blir inte tillräcklig när man kommer fram sent och skall iväg tidigt på morgonen.
När mörkret föll på och vi traskade fram i snön mot Haukijaure kändes det inte överdrivet roligt. Det gick inte att orientera i mörkret. Vinden ökade och spåret av de framförvarande spannen var nära att helt blåsa igen. Detta spår var vår enda chans att hitta till Haukijaure den kvällen. Bakom oss hörde vi Florman/Johansson, men efter ett tag var det tyst. De tältade. Vi såg också ett lyse bakom oss. Skoter eller pannlampa från konkurrerande spann ? Det låg en viss professionell stämning över Haukijaurestugan. överallt låg hundar. En del spann var ej avselade. Beredda att ge sig av ? En pulka låg färdig för start. Bara det viktigaste var hastigt uppryckt ur pulkan. Att ingen kommer och hejar på oss ? Dom måste ha hört oss ! Det fladdrande skenet som lyste ut genom det rutade stugfönstret var inbjudande. Här inne satt folk och åt. Luften var fuktig och varm, överallt hängde blöda kläder. Vi frågade om någon hade tänkt ge sig av senare i natt, Ingen gav oss något svar. Men av blickarna att döma förstod vi att man lurade på varandra. Det stod också klart att spannen Juhlander!Carlsson och Byström/Larsson inte längre ledde tävlingen. De sov i rummet bredvid. Här fanns en nödtelefon och tävlingsledningen i Riksgränsen fick reda på att samtliga sex tätspann tåg i Haukijaurestugan.
Vinden var hård denna natt. Ingen ville köra först och spåra. Björnström/Sundin åkte först på morgonen. Deras väg gick över sjöarna mot Alesjaure. Vi andra tog vägen över Kärkevagge. Snart vek Thelin/Engholm av och genade över fjällen mot Unna Allakats. I Alesjaure var hela täten utom detta spann samlat kl. 15.00.
Det var nu bara 10 timmar kvar innan första spannet skulle komma att nå målet i Riksgränsen, ändå kom skillnaden mellan första och femte spann att bli 16 timmar.
Vad berodde detta på ? Taube/Kamunen fortsatte utan rast vidare mot Unna Allakats, Tullpolisen hade nyligen spårat den sträckan med skoter. Björnström!Sundin körde mot Abisko. Vi var tre spann kvar i Alesjaure. Kartan studerades noggrannt. Vägen över Unna Allakats var kort, men med mycket stigning och kanske mycket lössnö. Troligen gick skoterspår hela vägen till Abisko och Riksgränsen – men det var 3 mil längre.
Hundarna och vi själva var trötta. Om hundarna kom på hårt underlag skulle tempot bli dubbelt så högt. Vi chansade. Sträckan Alesjaure – Abiskojaure brukade vara spårad så här års, men så var fallet inte nu. överhuvudtaget har jag aldrig varit med om en sådan total brist på skoterspår som under denna tävling. Nåväl, meningen med att placera tävlingen så här pass tidigt på året/var ju bland annat att det tunga föret skulle spela sin roll.
Snart kom bromsen i användning vid den branta nedfarten mot Abiskojaure. En erfarenhet för mig var att en slädbroms underlättade oerhört vid utförsbackarna. En släde på 80-90 kg är mycket svår att bromsa annars. Både släde och pulka användes av deltagarna under tävlingen. Vi fann att släden hävdade sig väl, och ibland bättre än pulkan, trots den lösa snön.
I Abiskojaurestugorna fanns det folk. Utan att röja vår närvaro kunde vi se genom stugfönstret att Björnström/Sundin var där. Bakom oss syntes lysena från de två efterföljande spannen. Vi stod på,hårt och fint spår. Hundarna blev märkbart piggare av detta. Klockan var 20.30. Marsch på hundarna, släden knarrade iväg och pannlampan släcks Vi ville inte tipsa våra konkurrenter om att vi fortsatte direkt mot Abisko (Senare fick vi veta att de också släckte sina pannlampor så att vi inte visste att de följde efter oss).
Hundarna var fantastiska. De hade nu gått över tolv timmar i lössnö. Tillryggalagt nästan 7 mil. Nu galopperade de i full karriär mot Abisko. Det kändes fantastiskt att åka så lätt efter all lössnö. Man gled på skidorna. Pannlampan som endast tändes då och då för att kontrollera om spåret fanns kvar framför skidorna liknade snart ett svagt stearinljus. Kroppen började kännas sliten, men ändå kändes ingen besvärande trötthet. Jag antar att kroppen bedövas.
Kl. 10.00 sväger vi in framför entrén till Abisko Turiststation. Receptionen var stängd, men Sten Brander erbjöd oss både husrum och väckarklocka. Vi planerade att äta lite, sova några timmar och sedan ge oss iväg så fort det ljusnade.
Vi hoppades att våra efterföljare stannat i Abiskojaure. Stämningen var god. Frågan var om spannen från Unna Allakats lyckats ta sig till Riksgränsen än.
Vårt goda humör försvann när morgonljuset avslöjade både pulkspår och slädspår framför oss på Torneträsk. Chansen, att hinna ikapp dem på de fyra mil som var kvar, verkade liten. Men än en gång under denna tävling visade det sig att vad som helst kunde hända. När tre mil återstod fanns inget spår längre. Just detta hade vi fruktat. Men problemet kom i en ny dager. Av våra konkurrenters spår att döma, hade Juhlander/Carlsson och Byström/Larsson orienterat fel under natten och begett sig rakt norrut mot Pålnoviken. Katastrofalt fel väg! Björnström/ Sundin verkade ha tagit vägen över Låktatjåkko. 1100 m.ö.h Det höll visserligen inte på att sluta bättre för oss heller. En liten felorientering resulterade i ett par timmars tröstlöst pulsande i Tornehamns svårframkomliga björkskogsterräng. Att hundarna efter en sådan insats de hittills hade gjort, skulle behöva slita så i onödan och så nära mål, det kändes tungt. Att dessutom sedan stå på en sjö med nästan ogenomtränglig snårskog omkring sig, att finna att ingenting på kartan stämmer – det ställer stora krav på det goda humöret i ekipaget och förarna emellan. Små irritationsmoment förstoras lätt. En liten svordom här och där måste anses förlåtlig.
Vårt jubel visste inga gränser när konturerna av ett spår plötsligt dök upp. En 10.000 kronorsvinst på ett lotteri, det försäkrar jag, hade inte gjort oss mycket gladare. Visserligen var det slut efter 500 meter – men psykologiskt innehöll det många kalorier. Resten av vägen gick i maklig takt. Vi grunnade naturligtvis hela tiden på vad vår placering skulle bli. Hur många spann hade kanske redan nått Riksgränsen från Unna Allakats ? Vad som skett under det senaste dygnet var detta: Taube/Kamunen hade i 18 timmars oavbruten körning nått Riksgränsen kl. 01.45. Thelin/Engholm fick dra fram liggunderlag och sovsäckar och vila ett par timmar under natten i spåret endast 3 mil från målet. Engholm berättar senare att han vaknat en gång i tron att någon höll på att köra om dem. De anlände kl.10.00 till Riksgränsen. Funktionärerna i Riksgränsen gick i skift för att vakta målet. Vårt ekipage var i hamn kl. 15.00 och då hade Florman/Johansson kommit för 15 minuter sedan. De blev med var sitt enspann och ryggsäckar 3:a, bra gjort! Vi blev genast överösta med frågor om varför vi tagit vägen över Abisko. Ingen ville förstå motiven och det stod också klart att vi förlorat i tid på denna väg. Taube/Kamunen hade använt 3 1/2 dygn. Vi hade gjort det på 4 dygn och tre timmar. Sista spannet kom in på sex dygn. Ett spann bröt. Samtliga hundar verkade i god kondition. Men jag har aldrig sett min egen hund så hungrig som dagarna efter tävlingen. Det verkade vara så att hundarna inte var särskilt tagna av tävlingen överlag. Men de förlorade mycket i snabbhet.
